Jag går på piano-lektioner. När jag är hemma och ska öva så så är det väl klart att man blir lite arg när det inte går!? Jag försöker verkligen vara lungn. Och när jag då sitter där framför pianot och har en liten paus för att inte få ett fullständigt utbrott, kommer pappa in och säger: "men varför spelar du inte!?" Och han säger det inte lugnt och trevligt utan tvärt om. Då säger jag: "jag har en paus för att annars får jag ett utbrott för att det inte går." Han säger: "ameh, okej rå'!!" Sedan när jag har övat klart och spelat säger han: amen, varför spelade du inte alla läxorna för?" Jag: "men jag gjorde det, jag hade bara två läxor" pappa: "ameh det tror inte jag på, kom ska jag visa dig" säger han och tar fram förra veckans läxa.
Varför tror inte vuxna på barn?
